The Tundlaheim Saga
23 april
Pirattyper
Tundlaheims döttrar och söner kallas de som härstammar via blodet från den grupp människor som var bland de första att befolka Nivaris (Tundlaheim). De är djupt religiösa och följde sin tro över havet Ödesvattnir där de fann Pärlemoöarna.
De levde sedan på dessa öar fram tills för över 140 år sedan då öarna föll för den drakiska flottan understödda av lôrerna i väst. Idag är kvarlevorna av denna en gång så mäktiga ätt ännu lika religiösa och håller sig oftast för sig själva, speciellt gällandes sin tro.
Utav de en gång så stolta tundlabarnsstäderna är det bara Tronskilde, den lilla utpost man hållit på ön Kovbard, som återstår. Tillsammans med några mindre och inte lika anrika frihamnar runt om i världen utgör Tronskilde således den sista kvarlevan av de mystiska folkets leverne och det är därifrån nutidens sanna tundlabarn seglar. Var kapten är monark på sitt fartyg, men styret på ön Kovbard går efter traditionell måttstock, där varje kapten som ligger för ankar i staden har en röst att lägga i det styrande organet 'Kaptenernas sal'.
Tundlabarnen ser numera på friheten och kampen mot rikena som en födslorätt. De talar ofta om drömmen om ett återerövrat Tundlaheim, där ‘själv var bäste dräng’ och marken åter tilläts föda dem som brukade den. Man seglar med stor beslutsamhet och hanterade väder och vind likt inga andra. Med saltstänkt blod, ett råbarkat sinnelag och en rak rygg står de som benämner sig själva som ”döttrar och söner av Tundlaheim”, på fartyg som den starke styr med järnhand.
Tundlaheims
döttrar & söner
Strövare
När tundlabarnen återvänt till kontinenten och anslutit sig till friankarna i kampen mot rikena följde piraternas gyllene tidsålder. Då var haven fria platser där piraterna kunde röva och ta näst intill obehindrat eftersom rikenas flottor inte räckte till att få ett grepp om problemet. Det lockade andra folk att söka sig till tjänst under den svarta. Människor som var giriga och brutala, oärliga eller helt enkelt desperata. Deras avsaknad av rättfärdighet och ideal gjorde snabbt att de kom på kant med både Friankare och Tundlabarn som hade svårt att lita på sina nya kamrater. De gavs namnet strövare som en ständig påminnelse till att de egentligen inte hörde havet till.
Idag är strövarnas närvaro på haven accepterad och man är välkommen i de flesta frihamnar. Detta till trots ligger fortfarande en stilla misstro mellan strövarna och de andra piraterna, vilka ännu hyser fördomar om feghet och uselhet mot varje ny strövare de möter tills motsatsen bevisats. Drivkrafter till sjörövarlivet har olika anledningar bland strövarna, i de flesta fall brist på ideal eller inkomst - men även ibland mer ädla motiv i form av uppror mot det hårda livet under oket.
En strövare har alltså valt att lämnat livet i något av rikena för att sluta upp med en besättning.
Tundlaheims pirathistoria i korthet
De första att vinna epitetet pirater var de friankare som har sitt ursprung och säte i fiskenationen Damméro i öst. Efter en lång period av krig och tyranni fick friankarrörelsen starkt fäste när ord om Högvallens folkmord spreds över kontinenten. Det var år 762 och även om fiskare utmed kusten hade ägnat sig åt sjöröveri som uppror i decennier tidigare var det den enskilda händelsen - då trettontusen frihetskämpar mördades och skändades, som enade de 10 kändaste av damméros sjörövare under kodexen och Friankarorden blev officiell.
Det skulle hurusom komma att dröja innan pirater på allvar blev en makt att frukta, för även om de relativt fåtaliga friankarna levde gott på sitt yrke och gav upphov till mången legend på värdshus så långt bort som Drachmér var det en liten nagel i ögat på stora makter. I Damméro självt jagades friankarna inte alls utan tilläts vistas i de tre jarlsäterna, spenderandes stulna mynt.
Först två sekel senare, år 879 kom piraternas sann högborg. Det var då som det glömda folket, tundlabarnen, återvände från bortom slöjan för att återförenas med sitt forna hem och de folk som där levde. De fann hurusom att rikena var ogästvänliga och de enda vars karaktär de uppskattade visade sig vara piraterna. Därför blev snabbt tundlabarnens nya roll i den gamla värld de återvänt till som plågoandar och medhjälpare i kampen om rättvisa som friankarna redan fört i över 200år. Tundlabarnen bar med sig kunskaper om skepp och segling som fattades på kontinenten och i sina mäktiga fartyg, pärlemofregatterna, och med mångtalighet och tillgången till de oåtkomliga Pärlemoöarna spred snart piraterna en helt ny typ av skräck.
Rikenas flottor trycktes undan från sitt herravälde över vågorna och pirater stod fria att ta vad de ville ha, självsäkra på sin makt. Snart blev piratyrket ett åtråvärt yrke för allt fler personer från kontinenten vilka kanske saknade friankarnas rättfärdighet men besatt än mer girighet och brutalitet - Tundlabarnen och friankarna döpte sina opålitliga systrar och bröder till "Strövare".
Så flöt livet i över 300år. Rikena växte i makt och utvecklade allt mer raffinerade artilleripjäser, tunga skepp, än tyngre kanoner - men alltid tycktes herraväldet över havet utom räckhåll då piraterna mångtaliga och de ägde tillgång till Pärlemoöarnas gömsle. Det var hurusom genom ett gravt svek, något som först långt senare visade sig komma från tundlabarnen själva i from av Ismunder Listig och Ylvrunn Throllsätt, som piraternas gyllene tid så småningom kom att falna.
Pärlemoöarnas hemlighet såldes till draken i väster och den största flotta som någonsin seglat, bestående av skepp från Mandrak och Hinside-Lôr satte segel för att gripa tundlabarnens älskade hem. En desperat kamp följde, vari alla de mäktiga tundlabarnsskeppen vände hem för att försvara sina hem. Dessa mångtaliga och mäktiga skepp, med alla under och mystiska makter som tillskrivits tundlabarnen var hurusom inte nog och efter ett blodigt krig var tundlabarnens makt bruten och Mandrak tog herravälde över de mystiska och dyrbara öarna.
Därefter följer 140år vari piraternas tillhåll rotats ut snabbare än de kunnat grunda nya och rikenas flottor blivit allt mer ettriga i sin förföljelse av piraternas släkte. Idag är Tundllaheim en hård plats för det folk som kallar sig pirater. En plats vari enbart den listige och försiktige överlever länge. Men ännu lever hoppet om en ny era av pirater, en era då de mäktiga pärlemofregatterna ska segla igen och den förfallande friankarorden åter ska skina med rättfärdig stolthet.
- Intresserad av piraternas historia? Läs mer i piratkaptenen Blåtands sammanfattning om piraternas ursprung här!
The Tundlaheim Saga har ett tydligt fokus på piraterna, deras leverne och den strävan som utgör livet under svart flagg. Här kan du läsa om de tre grundkoncepten för Tundlaheims pirater samt en sammanfattning av historien bakom hur sjöröveriet kom att få en så framträdande betydelse i världen där våra event äger rum.
Innehåll:
- Strövare
- Tundlaheims pirathistoria i korthet
I fiskenationen i öster, Damméro, uppstod den första piratrörelsen år 762 som en motreaktion på det hemska folkmord som Mandrak utförde för att stävja upproren i Bjärke. Dessa pirater var notoriska frihetskämpar, fastbeslutna att rädda mänskligheten från rikens tyranni. Det talades om att medlemmarna av dessa besättningar var förankrade i tanken på frihet, att det bar på ett ‘frihetens ankare' - att de var Friankare.
Och så var Friankarordern född, vilken kom att bli en mäktig och organiserad piratmakt under hela den gyllene åldern för piraterna. För mer än 140 år sedan, när Mandrak tog över Pärlemoöarna och piraternas välde föll splittrades friankarna och är idag nära nog lika fristående skepp för skepp som andra pirater. Den skugga av den organiserade friankarrörelsen som idag finns kvar har gått under namnet ‘Piraters förenade samfällighet för inre samfälligheter’, eller bara “Samfälligheten”. År 1399 stöpte man hurusom om den förfallna rörelsen i en gammal mall och ett fåtal besättningar jobbar frenetiskt för att återfinna den förlorade kodexen och ge den nya Friankarordern lite av sin gamla ära åter.
Än idag lever hurusom mycket av idealen kvar bland de meériska piraterna. Däribland drömmen om liberalisering av det existerande samhället. Hämndlystnad präglar också dessa sjömän mer än andra, ofta drivs besättningarna av en slags personlig uppgörelse med övermakten och ett rött hat mot slaveri. Samtidigt finns vanligtvis rika familjeförgreningar in i samhället varför få vill omkullkasta rådande ordning helt och hållet. På ett sant friankarskepp råder direktdemokratin och en kapten tillsätts och avsätts alltid genom röstning.